Freden i Tilsit ålade Preussen oerhörda offer. För “sin allierades, zar Alexanders skull” värdigades Napoleon lämna Fredrik Wilhelm III i besittning af Brandenburg, Pommern, Schlesien och Ostpreussen, men fråntog honom Westfalen, Hannover, Magdeburg, förbjöd honom att hålla en armé, som öfverstege 40,000 man, och ålade honom slutligen en förkrossande krigskostnadsersättning of 33 millioner Thaler, som sedermera höjdes till 154 millioner. Preussen blef en stat af andra rangen.
*
Men äfven för det öfriga Europa skulle freden i Tilsit medföra de ödesdigraste följder. Redan den 21 november 1806 hade Napoleon från Berlin utfärdat sitt dekret, som påbjöd den europeiska kontinentens spärrning för England, den s. k. “kontinentalblockaden.” All handel och brefväxling med England förbjöds, och befallning gafs, att alla engelska varor skulle tagas i beslag.
För att förverkliga kontinentalspärrningen fordrades emellertid ingenting mer eller mindre, än att kejsaren tvang hela Europa att undvara Englands kolonialvaror och manufakturalster, att den inhemska industrien i hvarje land nödgades fabricera de artiklar, som på detta sätt utestängdes från marknaden, att industriidkarne fogade sig i att i sina magasin hopa varor, som de icke kunde afsätta, då de måste afstå från att utföra dem och all sjöhandel afstannade, eller att stänga sina fabriker, äfven om deras verksamhet var aldrig så blomstrande. Det är visserligen sannt, att nödvändigheten framtvang tillverkningen af sådana artiklar, som icke kunde undvaras, och att härigenom en fruktansvärd konkurrens framkallades med engelska varor af samma slag, men innan de för dessa artiklars tillverkning nödiga metoderna hunnit uppfinnas och verktygen anskaffas, måste ruin och undergång drabba många handlande, döma ett stort antal industriidkare till bankrutt och göra förhöjningen i priset på alla varor förkrossande för konsumenten. Sålunda måste denne i Frankrike betala ett skålpund socker med 6 francs, medan den franska vinodlingens yppersta alster icke kunde säljas.
Måhända skulle man ändå fördragit alla dessa olyckor, men de personliga trakasserierna, häktningarna och förföljelserna, de ständiga beslag, som gjordes på köpmansvaror, förstörde all kredit och all möjlighet till handel. De konfiskerade varorna förstördes offentligen inför de olyckligas ögon, för hvilka kontinentalblockaden gjorde lifvet nästan omöjligt. Madame de Staël berättar, att i Genève kvinnorna från fattigkvarteret gråtande omgåfvo de bål, på hvilka engelska tvger uppbrändes, och förgäfves bådo om några flikar af dem, så gärna som de blefvo lågornas rof, för att mot kölden skydda sina barn, som den allmänna nöden gjorde nästan nakna. Detta förvägrades dem emellertid, och på sin klagan erhöllo de intet annat svar än att “systemet fordrade det”. Men systemet föranledde det afskyvärda kränkandet af brefhemligheten; systemet framkallade en hel här af angifvare, som utpekade de hem, där de i förbigående känt doften af kaffe, eller de personer, hvilka de märkt använda tobak. “Från Danzig till Cattaro bevakas Europas kuster af 20,000 tullsoldater, som ligga i ständig fejd med 100,000 smugglare”, allestädes brister systemet, allestädes söker man kringgå det; Napoleon själf kan icke ens absolut efterkomma det och nödgas slutligen genom att mot en viss afgift
