handling, han sålunda rönte, i förening med de uppoffringar, Napoleon fordrade, störtade den olycklige monarken i den djupaste modlöshet. Grefve Kalckreuth, som såg honom i detta tröstlösa tillstånd, kom då på den tanken att kalla drottningen till Tilsit; hon allena, tänkte han, förmådde upprätta sin gemåls moraliska mod, påminna zaren om hans ed i Potsdam och slutligen medla hos Napoleon; kanhända skulle det stora behag, som var så egendomligt för henne och hvars förföriska verkan ännu ingen motstått, utöfva sitt inflytande äfven på segraren.
Då drottningen i Memel erhöll det bref, hvari konungen besvor henne att skynda till Tilsit, bleknade hon, vacklade och utbröt i snyftningar. Hennes omgifning trodde, att hon fått underrättelse om en ny olycka. Napoleon ingaf henne i själfva verket en sådan fasa, att blotta tanken på att möta honom, att bönfallande visa sig för honom, upprörde hela hennes väsen. I segraren vid Jena afskydde hon icke allenast sitt fosterlands gissel, utan äfven den man, som under två år så grymt förolämpat henne. Allt ifrån fälttågets början hade han i “den stora arméns bulletiner” utpekat henne för Frankrike och Europa såsom ansvarig för krigets utbrott och gjort henne till föremål ömsom för tillmälen, ömsom för löje, och slutligen själf vid alla tillfällen offentligen talat om henne och hennes dyrkan af Alexander I på ett sätt, som alltför mycket smakade af kasern.
Drottningen begaf sig emellertid till Tilsit. På eftermiddagen den 6 juli infördes Napoleon plötsligt hos henne. Hon var först mycket upprörd, men sansade sig snart och kunde på Napoleons fråga, huru man vågat förklara honom krig, svara: “Sire, den store Fredriks ära bedrog oss; den var så glänsande, att detta misstag kunde vara oss tillåtet.”
På aftonen deltog hon i den stora galamiddagen och hade sin plats mellan Alexander och Napoleon som hela kvällen vinnlade sig om att visa sig älskvärd. Drottningen å sin sida var idel förledande behag och uppenbarade sig för den förvånade Napoleon såsom en utsökt och öfverlägsen varelse. Vid aftonens slut hade hon tydligen intagit honom, och enligt hans egen utsago behärskade hon honom. Hon aflockade honom småleenden, välvilliga försäkringar, obestämda löften.
Då hon tog afsked, betviflade ingen af de närvarande, att hon vunnit sin sak, och själf hängaf hon sig under natten åt de största förhoppningar. Men följande dag, som ingick så strålande, blef en tragisk dag. Preussens dödsdom hade alltför länge varit Napoleons beslut för att någon vilja, något inflytande, skulle kunna uppskjuta dess verkställighet; den 8 juli på aftonen var den preussiska monarkiens styckning fastställd. Tjugufyra timmar senare lämnade drottningen Tilsit. Då hon mottog Napoleons afskedsbesök, sade hon endast: “Sire, ni har grymt bedragit mig.” Utan att försvara sig, bjöd han henne en ros, som prydde fönsterbalkongen. Hon tvekade ett ögonblick att taga mot den, men besinnade sig plötsligt och sade: “Åtminstone jämte Magdeburg!” — “Jag får fästa ers majestäts uppmärksamhet på” svarade han kärft, “att det är jag, som bjuder, och ni, som mottager.” Dessa voro deras sista ord.
