vård, de under kungens ögon måste i sängen gifva henne. Den ena af fröknarna, som berättade mig förloppet, sade, att hon aldrig känt sig så olycklig, som i ångesten att kungen skulle märka, huru skrattet höll på att segra öfver allt bemödande “att återhålla det; och den kunglige herren förstod sig ej på skämt — ej en gång af damer.”
Förhållandet mellan de kungliga makarne var under de första åren kallt och kärlekslöst. Konungen vistades på Haga, drottningen med sina hoffröknar fick sitta i slottet i Stockholm och från sina fönster se konungen infinna sig för att hälsa på sin moder, utan att besöka sin gemål. Det lär till och med varit fråga om att återsända drottningen till hennes hem i Baden, en åtgärd, som hon likväl med knäfall för sin sträfve och obillige gemål lyckades afvärja. Försoningen inträdde sedermera under de svåra åren, och i samma mån som längre fram konungens politiska ställning blef allt farligare, hvilket drottningen insåg lika snart som alla andra, slöt hon sig med ömhet allt närmare till honom. Han å sin sida kunde numer knappt vara henne förutan, men förblef, trots all välmening, ändå besynnerlig och frånstötande. “På Haga, vid underrättelsen om västra arméns anryckande, hvaraf han blef alldeles förvirrad, ville drottningen, lika upprörd som han, med några deltagandets och ömhetens ord mildra hans djupa oro. Men det besvarades med ett: “Tag hon sin psalmbok och sätt sig och läs, det är det bästa hon kan göra!” — Konungen tilltalade sin gemål aldrig annorlunda än med det ovänliga hon.
En verklig pina af dödande ledsnad voro middagarne på de kungliga lustslotten. Tyst och mulen satt konungen, och ingen af de uppvaktande, som deltogo i måltiden, vågade yttra ett enda ord eller söka underhålla ett samtal. För att fördrifva tiden sökte man gissa, hvilket porträtt af Sveriges gamla konungar det var, som prydde grannens tallrik — det fanns nämligen en servis, målad med dylika porträtt. En dag kom konungen under fund med detta tidsfördrif och frågade i kärf ton, hvad man hade för sig vid nedre bordsändan. Sedan han erhållit vederbörlig förklaring härpå, utbröt han barskt: “Jag förbehåller mig, att man icke företager sig några oanständighter med Sveriges framfarna kungar!” Detta ådrog honom emellertid det svaret från en af de skyldiga, som kände sig mycket förargad öfver tillrättavisningen: “Jag ber underdånigast om förlåtelse; men jag trodde, att när det var tillåtet att slå sås i ansiktet på kung Björn på Håga, skulle jag kunna få lägga handen därpå.” Konungen blef rödblå i ansiktet och teg; drottningen, som vanligt vid dylika uppträden, bet sig i läppen och slog ned ögonen.
Då det en gång på Drottningholm hände, att konungen var vid ovanligt godt lynne, sade han till ståthållaren på lustslottet: “I dag skall det bli som i salig kungens tid.” Gustaf III hade nämligen plägat att med sitt glada hof om söndagarne intaga kaffe eller té i Kinas stora kiosk. Nu skulle man göra på samma sätt, och konungen tillade till yttermera visso: “I dag skola vi roa oss liksom i salig kungens tid.” Stillatigande begåfvo sig majestäterna till ort och ställe, åtföljda af den lilla tysta hofskaran. “Drottningen tog plats med sina damer; man drack sitt kaffe och teg. Konungen stod midt på golfvet framför en af glasdörrarne med hatt och käpp i ena handen och den andra stödd på det stora värjfästet”. Några af de promenerande i parken, hvilka som
