vanligt om sön- och helgdagar plägade komma till slottet, anlände äfven till kiosken och stannade för att få se de kungliga. Detta förtröt i högsta grad konungen, som genast gaf ståthållaren befallning att “köra bort dem, som stå och gapa på oss.” Den första skaran bortvisades också, men aflöstes snart af en ny, som icke kände till förbudet att stanna. Gustaf IV Adolf utbröt i vredesmod: “Har jag icke befallt, att folket ej får stå här? Jag förbehåller mig att man lyder!” Den andra flocken bortvisades liksom den första, men aflöstes af en tredje. Konungen sade ingenting; men han sätter hatten på sig, lyfter käppen och närmar sig hastigt glasdörren. Lyckligtvis hann ståthållaren före konungen ut, folket bortvisades ögonblickligen, och en del af betjäningen, som ställdes på post på gångarne, afvisade alla kommande.
Dessa drag måla tillräckligt Gustaf Adolfs lynne; en sådan regent var sannerligen icke skapad att bibehålla sina undersåtars kärlek, och den högmodiga själftillräcklighet, som utmärkte nästan alla konungens handlingar, verkade dessutom ytterligare frånstötande.
För en regent med sådana höga tankar om sin kungliga maktfullkomlighet måste allt, som tilldragit sig i Frankrike sedan 1789, vara den afskyvärdaste styggelse, och för Gustaf IV Adolf blef under sådana förhållanden hvar och en, som gjorde minsta invändning mot de af konungen förfäktade åsikterna, vare sig att detta berodde på verkliga sympatier för revolutionens grundsatser eller i sunda förnuftets ogillande af orimliga och olämpliga åtgärder eller i vördnad för lag och rätt, genast stämplad såsom “jakobin”. I synnerhet ansågs Uppsala universitet vid århundradets början såsom säte för “jakobinismen”, till hvilken äfven förkunnandet af Kants nya filosofiska läror räknades, läror, som af konungen själf i ett ljungande strafftal till studentkåren betecknades såsom “nya och skadliga grundsatser,” framställda af en “förvänd undervisning.”
Dessa “nya och skadliga grundsatser” hade emellertid omfattats af många af de bästa hufvudena vid akademien, yngre akademiska lärare och studenter, som sammanslutit sig i det “Juntan” kallade kotteri, i hvilket den kvicke docenten Gustaf Abraham Silfverstolpe var själen, men hvilket bland sina medlemmar därjämte räknade Benjamin Höijer, framtidsmännen Hans Järta, Karl von Rosenstein, sedermera ärkebiskop, Gustaf af Wetterstedt, sedermera utrikesminister, Markus Wallenberg, sedermera biskop, och många andra. Alla dessa unge män betraktades af regeringen med mindre välvilliga blickar, men Silfverstolpe och Höijer skulle i synnerhet få röna obehagliga följder af det misshag de ådragit sig på högre ort. Benjamin Höijer, en stolt, manlig, sanningsälskande och oförfärad ande, hvilken såsom ledstjärna för sitt filosofiska tänkande uttalade den satsen: “Sök sanningen; och bure det än till helvetets portar, så klappa på!” såg sin bana såsom akademisk lärare bruten; och Silfverstolpe måste lämna universitetet till följd af en tilldragelse, i hvilken han hade del. Detta var den s. k. “musikskandalen”, som gaf anledning till saks anläggande mot honom.
För att fira Gustaf IV Adolfs kröning skulle en akademisk fest hållas, vid hvilken äfven musik skulle uppföras. Silfverstolpe, som var skicklig violinspelare, anmodades för den skull af akademiens kapellmästare att medverka och föreslog till uppförande ett stycke, hvari — marseljäsen förekom. Styckets uppförande
