blef naturligtvis förbjudet, och kapellmästaren måste i hast skaffa andra noter, så att då de, som skulle medverka till musiken, inställde sig, funno de ett annat stycke på sina notställare. Silfverstolpe och flera af hans vänner förklarade sig då icke kunna spela det nya stycket och aflägsnade sig, hvarigenom så många luckor uppstodo och musiken blef så usel, att den väckte löje; åhörarne gåfvo ironiskt sitt bifall tillkänna, och man förmärkte till och med “gestikulation till dans”.
Silfverstolpe blef emellertid den, som togs för hufvudet i den process, som väcktes med anledning af den timade skandalen. Yrkande framställdes till och med, att han skulle ådömas 28 dagars vatten och bröd, göra afbön, afsättas från docenturen och förvisas från Uppsala, och detta yrkande bifölls också, med undantag likväl af vatten- och brödstraffet.
Missväxtår och däraf föranledda oroligheter i förening med de penningebekymmer, som vållades häraf och af handelns tryckta ställning, enär denna led mycket af det sjökrig, som vid århundradenas skede rasade på alla haf, gjorde det nödvändigt för konungen att sammankalla en riksdag, vid hvilken han äfven skulle låta kröna sig. Af farhågor för att det missnöje, som gifvit anledning till slagsmål och uppträden i hufvudstaden, skulle inverka på riksdagens gång, förlades ständernas sammanträde till Norrköping, dit äfven ett par regementen trupper inkallades till ordningens upprätthållande. Den opposition, adeln förut gjort mot enväldet och Gustaf III, hade numer alldeles förstummats; det lilla parti bland ridderskapet och adeln, som vid riksdagen uppträdde i frisinnad riktning och för den skull utpekades såsom “jakobiner”, var mycket blygsamt i sin opposition och sprängdes snart till följd af en konflikt med landtmarskalken. Anledningen härtill gaf den af regeringen framställda planen till ordnande af rikets finanser och i sammanhang med denna gjorda begäran om bevillning på obestämd tid eller till nästa riksdag. Då landtmarskalken genom en tvetydig manöver förmådde ståndet att bevilja den kungliga propositionen, men icke fästa något afseende vid det förbehåll, som gjorts, att bifallet icke afgiorde något, som rörde bevillningen eller tiden för dennas utgående, ansågo många medlemmar af i synnerhet den yngre adeln detta för ett ingrepp i svenska folkets själfbeskattningsrätt och landtmarskalkens förfarande bedrägligt. Under inflytande af den harm detta orsakade afsade sig flera sin riksdagsmannarätt, och friherre Hans Hjerta, som sedermera inlade så stora förtjänster om Sveriges nya statsskick, afsade sig, jämte ett par andra ledamöter af adeln, sitt adelsskap och kallade sig sedermera Järta.
Riksdagen slutade för öfrigt utan annat äfventyr än det, som hände konungen själf, då han under snöglopp och blåst den 3 april skulle krönas. Då konungen i full skrud med krona och mantel steg till häst, gjorde hästen flera volter, och då konungen icke kom sig för att tillsäga de båda öfverstekammarjunkare, som uppburo manteln, att släppa, denna, måste dessa herrar till stor förlustelse för äskådarne springa rundt omkring hästen allt efter dennes vändningar. Sedan hästen omsider lugnat sig, kunde kröningståget sätta sig i gång, men då det kom till ett hus, där en vacker borgarfru bodde och där hofstallmästaren grefve David Frölich, som inridit hästen, brukat stanna för att prata, medan den vackra frun trakterade hästen med socker och bakverk, kunde man icke få hästen att
