skulle uppträda och en tid regera med stor makt, till dess någon, som hette “Trofast och Sannfärdig”, komme ned från himmelen på en hvit häst och omgifven af sina himmelska härskaror, äfven på hvita hästar, nedgjorde och besegrade vilddjuret, förklarade Jung, att detta vilddjur betydde en stor enskild man, som eftersträfvade universalherraväldet öfver hela människosläktet och så länge skulle lyckas i sina planer att kufva och besegra alla goda, tills Kristus, räddaren på den hvita hästen, med sina skaror själf i synlig måtto uppträdde och afgjorde striden, hvilket skulle inträffa år 1838, då Kristi tusenåriga rike på jorden skulle begynna.
Detta arbete hade Gustaf IV Adolf flitigt studerat och var fullt öfvertygad, att med “vilddjuret ur hafvet” förstodes Napoleon Bonaparte samt att de himmelska härskarorna på hvita hästar måste vara de makter, som förenade sig för att störta honom. Han ansåg följaktligen såsom en helig plikt såväl för sig som för alla andra makter att gripa till vapen mot förste konsuln och att aldrig träda i underhandling eller förlika sig med den, som var det ondas princip på jorden, Guds och människors fiende.
På en person med en sådan öfvertygelse måste det mord, Napoleon
Bonaparte begick på hertigen af Enghien, utöfva en utomordentlig verkan;
också kände Gustaf IV Adolf från denna stund inga gränser för sin afsky för
den franska republikens chef och ådagalade på allt sätt det hat, som lifvade
honom. Han lät genast återkalla den svenska beskickningen från Paris och
gaf sitt sändebud i Wien befallning att föreställa kejsaren, att “hvarje man af
ära, som icke vill dö slaf under inkräktare och mördare, borde tillbjuda sin
sista blodsdroppe och sitt lif åt den, som vågade det ädla företaget att krossa
hydran.” För att gifva en ytterligare bekräftelse åt sina tänkesätt, erbjöd han
den landsflyktige Ludvig XVIII en tillflykt på svenskt område, och denne
furste anlände också, kort efter konungens återkomst till Stralsund, den 25
september 1804 från Riga till Kalmar, hvarest äfven hans yngre broder,
grefven af Artois, och flera högättade emigranter snart infunno sig. Hela
landshöfdingresidenset i staden uppläts åt dessa gäster, en kapten, två
subalternofficerare och 48 män voro beordrade att utgöra hedersvakt åt den franske
tronpretendenten, som i allt behandlades såsom regerande konung och kring
hvilken inom kort ett litet hof samlade sig, vid hvilket man under de tre
veckor besöket varade noga iakttog samma etikett som fordom i Versailles.
Till konung Fredrik Wilhelm III, som erkänt Napoleon som kejsare, till
honom öfverlämnat svarta örns-orden och själf mottagit hederslegionens
storkors, återsände Gustaf IV Adolf svarta örns-orden, som han flera år förut
erhållit, enär han “såsom riddare icke erkände denna värdighet uti Napoleon
Bonapartes och dess likars personer”, och förklarade tillika Preussens konung
förlustig serafimerorden, emedan denna och hederslegionen icke kunde finnas
hos samma person.
Så många bevis på fiendskap måste ovillkorligen leda till krig, och Gustaf IV Adolf slöt sig också med ifver till den koalition, som bildades mot Napoleon mellan England, Ryssland och Österrike och ledde till den sistnämnda maktens nederlag vid Austerlitz och freden i Pressburg, innan den svenske konungen ens hunnit rycka i fält.
