I olikhet med sin fader hade Gustaf IV Adolf icke minsta grand af diplomatisk förmåga, för att nu icke tala om statsklokhet. I envishet och själfrådighet kunde han endast jämföras med Karl XII, som han också sökte i sitt yttre efterlikna, hvars kläder han ofta anlade och om hvars regering hans egen äfven påminde genom de ändamålslösa krigen, Finlands uppoffrande, medan planer till Norges eröfring förehades, och slutligen statens ruin. Men då Karl XII:s lefnad, enligt en stor svensk häfdatecknares ord, var “en sammansättning af underbara äfventyr och försummade tillfällen”, utgjordes Gustaf IV Adolfs endast af försummade tillfällen.
Trots sin krigslystnad hade Gustaf Adolf hos sig icke ett spår af krigare; ja, han kan icke ens frånkännas personlig feghet. Så mycket starkare var däremot uniforms- och exercispedanten utbildad hos honom.
Hans faders gunstling grefve Mauritz Gustaf Armfelt, klagade sålunda under sin vistelse hos konungen i Carlsruhe öfver den stela, uniformerade etikett, som konungen upprätthöll och som tvingade hans omgifning “att från klockan nio om morgonen vara klädd i full uniform, att stå större delen af dagens timmar, att oupphörligt ha cour och uppvaktning”. “Att äta, sofva, stå och vara spänd i uniform äro non plus ultra af våra företag”, skrifver han. “I politik veta vi blott skvaller, i litteraturen blott platta dumheter; i allmänna lefvernet tror jag mig ha påfunnit ett problem: att fyra ben vore fördelaktigare än två, sedan man förkofrat sig i ståning till den grad vi nu hunnit.” Konungen gjorde anmärkning på broderierna kring ficklocken på Armfelts i utlandet sydda generalsuniform, och grefvinnan Armielt fick i uppdrag att skaffa en korrekt ritning. Ännu värre gick det de arma soldaterna, hvilka måste gå i fält utan kappor och ofta saknade det nödiga, ja, till och med gevär och krut, men i stället plågades med uniformsförändringar, som utgjorde föremål för konungens förnämsta intresse. “Nästan ingen vecka förgick”, berättar J. af Wingård, “med mindre det ena regementet efter det andra fick olika order om, huru långa stångpiskorna skulle vara; huru till uppgifvet tumtal och linjers längd den hårtofs skulle se ut, som borde titta ut ur läderfodralet, hvilket skulle föreställa den förut med sidenband virade piskan; huru långt från nackgropen den pressade läderrosetten skulle fästas, hvilken till form och beskaffenhet var olika för de olika vapnen — till dess en vacker dag det föll konungen in att klippa af den helt och hållet, till mångens stora bestörtning, äfvensom att förbjuda puders nyttjande och friseradt hår med lockar. Själfva käppen, som man hade rättighet att opåtaldt bruka både uti och utom tjänsten, var äfven en noga beskrifven uniformspersedel. Dess föreskrifna tjocklek och mjuka beskaffenhet kunde visserligen icke vara så utan allt skäl att hänföra till en riksvårdande angelägenhet, i anseende till dess medgifna fria bruk; men att uti generalorder beskrifva huru knappen skulle vara beskaffad samt till tumtalet huru den skulle vara virad, för att icke under kraftig brukning blifva splittrad, syntes visserligen vara någon öfverflödig omsorg för styrelsen. Af alla den tidens omsorger var dock ingen, som syntes viktigare uppfattas af konungen själf och hvilken föranledde många tilltal och arresteringar, än kraghandskarnes form och beskaffenhet samt sättet, huru de skulle bäras till parad eller mindre tjänstgöring. Hörsammades icke dessa fram och tillbaka tagna föreskrifter och reformer, fick man genast träda i
