som en naturlig hypotes uttalats icke blott af filosofer, hvilka antaga en parallellism mellan det fysiska och det psykiska, utan äfven af naturforskare. Hans lära om en uppstigande serie af individualitetsgrader i naturen innebär ett uttalande helt och hållet i den nyare naturvetenskapens anda af utvecklingens lag i en af dess mest kännetecknande former: öfvergången från mindre till större sammanhang. Äfven psykologiska företeelser, såsom det undermedvetnas verksamhet i människans själslif i föreställningarnas och tankarnas uppkomst och bildande, ha af honom förklarats på ett sätt, som öfverensstämmer med den nyare psykologiens läror. Enastående är hans lära om de mänskliga lidelserna, och slutligen bildar hans system det mest storartade exempel på helgjutenhet och afrundning och äger genom sin renhet och sitt klara sammanhang klassisk betydelse såsom mönstret på huru en vetenskaplig världsåskådning kan byggas.
Och denne man är en alltigenom religiös tänkare. Gudsidén står för honom med inre klarhet och giltighet, och allt hans tänkande rör sig inom den. Genom den vidare utveckling, som han gifver gudsidén, träder han emellertid ut öfver den positiva religionens skrankor och ådrager sig därigenom beskyllning för irreligiositet och ateism. Han såg klart, att det i och för sig varande väsendet måste vara det enda väsendet och innesluta allt i sig, så att utanför detsamma icke kan finnas något sant vara. Han blef härmed också panteismens och den kosmiska idealismens tolk. I det han upphäfde den dualistiska motsatsen mellan gud och världen, som Descartes ännu vidhöll, och för-
