kom man i den judiska församlingen i Amsterdam till den åsikten, att Spinoza vore en för densamma skadlig person, som man gjorde klokast i att befria sig ifrån, och en fanatiker fann det till och med lämpligt att söka rödja honom ur vägen. Spinoza undgick emellertid mordanslaget genom sin påpasslighet, och det dolkstygn, som var ämnadt åt honom, genomborrade endast hans rock.
För synagogan återstod nu intet annat medel att bli kvitt Spinoza än att utstöta honom ur församlingen. Det judiska kyrkobannet har två grader: niddui och cherem. Det förra består i uteslutning för en tid af trettio dagar och väntar, att den uteslutne skall återvända och ångra sig. Det senare är däremot den egentliga bannlysningen och består i den felandes moraliska tillintetgörelse. Sannolikt förkunnades först det mindre bannet öfver Spinoza, och då detta förblef utan verkan, uttalades den 27 juni 1656 det stora bannet öfver honom i den gamla portugisiska synagogan inför den församlade menigheten.
Spinoza mottog skriftligen synagogans dom, mot hvilken han afgaf en på spanska affattad protest, som likväl förkommit. Han upphörde att vara jude och utbytte sitt förnamn Baruch mot det latinska Benedictus, som har samma betydelse. Kristen blef han dock icke, och säkert är, att han var nöjd med den lott hans stamfränder beredt honom.
Spinozas öden omedelbart efter bannlysningen äro höljda i dunkel. Det ser ut som om han omedelbart efter det mordförsök, för hvilket han utsattes, lämnat Amsterdam för en tid. Å andra sidan tala flera skäl
