Meyer, som också blef utgifvaren af hans skrifter, och därnäst Simon de Vries, en af hans trognaste och mest hängifna lärjungar. Med dessa sina vänner stod Spinoza i ständig förbindelse, dem meddelade han i handskrift de första utkasten till sin filosofiska lärobyggnad, i deras krets lästes hans skrifter, och om ställen, som befunnos dunkla och tarfvade förklaring, vände de sig till filosofen för att erhålla upplysningar, hvilka också meddelades i bref.
Arminianerna, som i Nederländerna häfdade samvetsfrihet och tilläto enhvar att tolka bibeln som han behagade, hade i den långa striden mot de ortodoxa kalvinisterna, de s. k. gomaristerna, dragit det kortaste strået och på synoden i Dortrecht uteslutits ur kyrkan. Numer tolererades de likväl och lefde såsom de stilla i landet utan prästerskap och dogmatiskt tvång endast med den heliga skrift och kristen sedesstränghet såsom rättesnöre. Efter sina sammankomster och bönestunder, s. k. collegia, benämndes de kollegianter, och i deras krets hälsades Spinoza välkommen. Själf måste han också särskildt sympatisera med dessa människors religiösa tänkesätt och deras stilla, fridfulla och sedligt rena lif, som så väl öfverensstämde med hans egen natur. Bland dem funno icke heller hans forna trosförvanters förbannelser något återljud.
Under fyra års tid, 1656—1660, vistades Spinoza i ett landthus, beläget vid vägen mellan Amsterdam och Ouwerkerk och tillhörigt en medlem af arminianernas församling. Därifrån flyttade han till Rijnsburg, som var kollegianternas hufvudsäte, hvarför de också kallades rijnsburgare. Här stannade han i något mera
