Sida:Dumrath Spinoza 1908.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

24

klasser, stodo på den tid, då de framställdes, i skarpaste motsats till förhållandena i kyrka och stat. Någon sympati kunde de, hvad deras politiska innebörd angick, påräkna endast hos de nederländska republikanerna, i spetsen för hvilka förut Oldenbarneveld, numer Johann de Witt stod. Men de Witts anseende var i starkt nedgående, och nu som så ofta hade våldet slutit sitt nesliga förbund med obskurantismen för att krossa friheten. Oldenbarneveld hade måst lägga sitt hufvud på stupstocken, och Johann de Witts dagar voro räknade. För öfrigt stötte de uttalade åsikterna icke blott ortodoxien, utan all teologi för hufvudet, och följden blef, att Spinoza angreps af alla partier och att han från denna stund, såsom den förskräckliga bokens författare, icke längre blott misstänktes, utan betraktades såsom den mest afgjorda anhängare af all gudsförnekelse och gudlöshet.

Framför allt ville Descartes’ anhängare icke veta af Spinoza. I sin teologisk-politiska traktat hade han bland annat skrifvit, att “den gudomliga lagen är tingens eviga ordning, ovillkorlig till sin giltighet, oföränderlig till sitt bestånd och fördenskull icke bunden vid några vissa yttre tecken, således ingen ceremoniallag. En lag, som föreskrifver, att dylika tecken skola gälla och iakttagas, bär redan därigenom på sin panna kännetecknet att icke vara gudomlig … Den som fattar den gudomliga lagen i dess sanning såsom tingens eviga ordning, han lefver i guds kunskap och kärlek, som luttrar människohjärtat och renar det från begären. Däri består lagens sanna uppfyllande, och detta är enda innehållet i all äkta uppenbarelse. Uppfylles