28
hyste från de härskande religiösa föreställningarna afvikande åsikter. Vanligen inlägges i begreppet ateism mer än ett blott teoretiskt förnekande af gud. Som gud är det högsta, som kan tänkas, måste — sluter man — förnekandet af gud innebära förnekandet af allt, som ger lifvet dess värde och högre betydelse, hvarför ateister endast kunna vara låga och förkastliga människor.
Spinoza förnekade emellertid alls icke gud, men han gjorde gud och världen till ett i en enda och samma substans, och hans uppfattning af substansens begrepp är just själfva hörnstenen i hans filosofiska tankebyggnad.
För Spinoza är substansen det, som har sin orsak i sig själft, som måste vara sin egen orsak, enär det icke har sin orsak i något annat. Men då substansen har sin orsak i sig själf, är den också nödvändig, enär ingenting finnes, som kan utesluta den. Den kan af samma skäl icke heller frambringas eller förgås, icke delas och icke heller begränsas, är, kort sagdt, evig och oändlig, och mer än en enda substans kan icke finnas. Allt annat, som vi tillägga existens, kan följaktligen endast vara attribut, d. v. s. egenskaper hos den enda substansen, i hvilka denna uppenbarar sig.
Som hos Spinoza gudsbegreppet och naturbegreppet sammanfalla med substansbegreppet, blir gud det oändliga väsen, som uppenbarar sig under en oändlig mängd attribut. Allt, som säges om substansen, måste gälla äfven om gud, så att allt, som finnes, är i gud och kan hvarken vara eller fattas utan gud.
