De enda attribut, vi emellertid kunna känna hos substansen, äro utsträckning, d. v. s. materia, och tänkande, d. v. s. ande eller medvetande. Både materia och ande äro sålunda äfven guds attribut, beteckna icke något utom gud befintligt väsen, hvarför icke heller de särskilda tingen eller företeelserna, i hvilka dessa attribut göra sig gällande — Spinozas s. k. modi eller sätt — finnas till utan gud. I guds väsen finnas sålunda inga skiljaktigheter eller motsatser, skilja sig icke möjlighet och verklighet, finnas inga tidsbestämningar, utan allting följer af hans väsen och följer med evig nödvändighet. Gud är sålunda den nödvändiga orsaken till tingen och deras upphof.
Då gud kallas orsak till tingen, måste man emellertid lägga märke till, att orsak och verkan icke äro två olika saker, utan att verkan är en uppenbarelse af orsakens väsen. Orsak och verkan måste fördenskull vara likartade, ty, säger Spinoza, “om två ting icke ha något gemensamt med hvarandra, kan det ena icke vara orsak till det andra; om intet finnes i verkan, som icke likaledes finnes i orsaken, skulle allt, som finnes i verkan, ha uppstått af intet“. Gud eller substansen måste sålunda vara inneboende, immanent orsak till hela företeelsevärlden, till alla modi, och likaså kan en orsak omöjligen vara materiell och dess verkan andlig eller tvärtom. Ande och materia såsom förenade i guds väsen måste sålunda också vara uttryck för en och samma tillvaro, ett och samma orsakssammanhang, med ett ord attribut hos ett och samma grundväsen, substans eller gud. “Med attribut,“ säger
