hvari Spinoza lämnar den begärda förklaringen af de tre punkterna, sprider ett klart ljus öfver hans religiösa uppfattning.
“Om gud och natur“, skrifver han, “tänker jag helt annorlunda än den nyare sortens kristna. Ty jag anser gud för alla tings inre orsak, icke för den yttre. Jag säger med Paulus, att alla lefva vi, ha vår varelse och finnas till i gud. Men förstår man med natur blott massa eller kroppslig materia, så är det absolut falskt, då man tror, att jag skulle hålla gud och naturen (i denna bemärkelse) för ett och samma väsen och stödja min teologisk-politiska traktat på ett sådant gudsbegrepp. Hvad vidare undren angår, så är jag öfvertygad om att en gudomlig uppenbarelse endast kan grundas på lärans vishet, men icke på under, d. v. s. på okunnighet. Religion och vantro skiljer jag sålunda, att den förra har sin rot i visheten (sanningen), den senare däremot i okunnigheten. Däraf kommer sig, efter hvad det vill synas mig, att de kristna bland annorlunda troende göra sig bemärkta icke genom tro, kärlek och den helige andes öfriga frukter, utan blott genom sin meningsart; liksom alla grunda äfven de sin tro på under, d. v. s. på okunnigheten, fanatismens källa, och sålunda förändra de tron, nämligen den sanna, till vantro. Om den sista punkten vill jag öppet nog uttala min åsikt. Till saligheten anser jag icke för absolut nödvändigt att känna Kristus efter köttet; helt annorlunda tänker jag mig denne guds evige son, nämligen såsom guds vishet, hvilken uppenbarat sig i alla ting, men mest i människoanden och bland alla människor mest i Jesus
