36
“Usla lilla människa, gemena lilla kryp och mindre än detta, stoft och maskföda!“
Spinoza hade först icke tänkt besvara denna skrifvelse, men gjorde det slutligen på sina vänners begäran. Hans svar var lika lugnt och värdigt som Albert Burghs bref var rått och fanatiskt. Han framhöll sålunda, att “den sanna religionen alldeles icke visade sig i dogmer och gudstjänst, utan i sinnelagets rättrådighet och i uppoffrande kärlek; där allena är Kristi ande närvarande, och han är den ende ledaren på vägen till detta mål … Sanningen är icke en sak, som väljes, utan en sak, som grundar sig på insikt och upplyser både sig själf och villfarelsen. Den, som gjort sitt val, han tror eller hoppas, att han funnit det bästa. Den, som kommit till klar och tydlig kunskap, håller icke sin insikt för bättre än de andras, utan helt enkelt för sann och motsatsen för falsk. Jag tror mig icke ha funnit den bästa filosofien, utan vet, att jag känner densamma. Upphör“, tillropar han slutligen ifraren, “att kalla orimliga villfarelser för mysterier och på ett sådant skamligt sätt förväxla hvad som är obekant eller ännu ouppdagadt med ting, hvilka bevisligen äro oförnuftiga såsom den romerska kyrkans förfärande hemligheter, hvilka synas dig desto mera öfver förnuftet, ju mera förnuftsvidriga de äro.“
