dessa ting till allegorier, gör sig till uppgift att sönderplocka all historisk sanning i evangelium.“
I skaran af motståndare, som öppet och fanatiskt bekämpade den teologisk-politiska traktaten, stodo de lutherska teologerna i första ledet. “Man kunde,“ säger bland annat en teolog, “betvifla, om bland den stora mängden af dem, hvilka satan själf lejt till att förvrida all gudomlig och mänsklig rätt, någon funnes, som gjort sig så stor möda som denne till kyrkans och statens största skada födde bedragare.“ Men Spinoza fick å andra sidan också några varma anhängare och beundrare, och hans bok öfversattes af dem på både holländska och franska. Visserligen förbjöds boken af generalstaterna, men för att kringgå förbudet utgafs den med titlar, under hvilka ingen kunde förmoda, att Spinoza och hans teologisk-politiska traktat dolde sig. Under Spinozas lifstid utkommo dessa öfversättningar dock icke.
Försök saknades icke heller att omvända Spinoza. Bland dennes vänner och lärjungar fanns en ung man Albert Burgh, hvilken härstammade från en familj, som under hertigens af Alba skräckvälde med bekännares mod uthärdat tyranniets alla förföljelser. Denne unge man hade rest till Italien, där han öfvergått till katolicismen och blifvit en fanatisk anhängare af den romerska kyrkan. Nu skref han 1675 till Spinoza, uppmanade denne att följa hans exempel och besvor honom att afstå från sin filosofi och icke tillsluta sitt sinne för omvändelsen. Spinozas åsikter betecknade han såsom “en förvägen, förryckt, beklagansvärd och förvänd förmätenhet“, hvarpå han tillropade honom:
