hör med till guds eller substansens väsen, måste hvarje ting uttryckas under oändligt många attribut, och sålunda blir det i själfva verket oändligt många världar. Om det också finnes blott en enda substans, som äger sin tillvaro under de oändliga attributen, ett universum, hvilket uppfattas på oändligt många sätt, så känna vi ju endast två af dessa sätt, och de andra attributen måste fördenskull förhålla sig såsom främmande världar för oss“.
På dessa Tschirnhausens invändningar gaf Spinoza mera undvikande än upplysande svar. Så mycket eftertryckligare försvarade och belyste han däremot sin lära om den ofria viljan. Han framhåller sålunda, att hufvudgrunddraget i denna är nödvändighetens begrepp, och förnekar, att något tillfälligt finnes. “Förstode människorna klart naturens hela ordning, skulle de finna allt lika nödvändigt som matematikens alla satser.“ Mot Tschirnhausen, som fasthöll och försvarade Descartes’ lära om själens herravälde öfver kroppen, anmärker han: “Människorna äro fast öfvertygade om, att kroppen rör sig eller hvilar på själens blotta vink och att den utför mycket, som beror på själens vilja och förtänksamhet. Ingen kan emellertid veta huru långt kroppens kraft når. Ingen har ännu funnit gränsen för hvad som kan åstadkommas till följd af den materiella naturens lagar. Det är fördenskull helt och hållet godtyckligt, då man här vill uppställa bestämda gränser, utöfver hvilka intet skulle kunna vara möjligt utan själens ingripande … Hvad menas egentligen, då man säger, att själen sätter kroppen i rörelse? Ingen kan bilda sig ett klart och tyd-
