44
lärde var att framställa förbindelsen så ytlig och flyktig som möjlig. “Den beryktade juden Spinoza“, säger han, “hade en olivfärgad hy och något spanskt i sina anletsdrag. Han härstammade också från detta land. Han var filosof till yrket och förde ett lugnt och rent privat lif; hans dagliga arbete bestod i att slipa optiska glas och förfärdiga glasögon och mikroskop. Jag har en gång skrifvit ett bref angående optik till honom, hvilket man infört i hans verk.“ Falskare än Leibnitz kan man för öfrigt icke bedöma Spinoza, hvars karaktär Leibnitz alls icke kände, då han räknade honom till sådana personer, “hvilka förneka själens odödlighet, men eftersträfva namnets.“ Fördenskull, menar Leibnitz, hade Spinoza “brännt upp sina ofullbordade skrifter på det att de icke skulle utgifvas efter hans död och därigenom skada hans litterära anseende.“
Leibnitz beteende hedrar honom föga, och det ser också ut som om Spinoza af någon inre makt afhållits från att närmare inlåta sig med den store tysken. Därför förklarar han sig “icke anse för rådligt att så snart anförtro honom sina skrifter.“ Först ville han veta “hvad Leibnitz gjorde i Frankrike och höra Tschirnhausens omdöme på nytt efter ett längre umgänge och en noggrannare kännedom om hans karaktär.“ För öfrigt ställer han sig gärna till Leibnitz förfogande, om denne skulle önska någon tjänst af honom.
