46
lifvets dunklaste sidor. Det upphöjda vetenskapliga lugn, med hvilket Spinoza behandlade de mänskliga passionerna, förstods icke af hans samtid, som tog hans opartiskhet för kallsinnig hårdhet och förebrådde honom för hjärtlöshet. Med rysning läste den också det företal, med hvilket han inleder Etikens tredje bok och som så förträffligt kännetecknar hans egen forskning. Han säger däri:
“De flesta, som skrifvit om människornas lidelser och lefnadssätt, tyckas mig tala icke om naturliga, de allmänna lagarna underkastade företeelser, utom om utomnaturliga ting. Ja det ser ut som om de betraktade människan i naturen såsom ett rike i riket. Ty de tro, att människan mera rubbar än följer naturen, att hon med hänsyn till sina handlingar äger en fullständig maktfullkomlighet och endast och allenast bestämmes genom sig själf. Orsaken till den mänskliga vanmakten och obeständigheten tillskrifves icke den allmänna naturens lagar, utan jag vet icke hvilka fel hos den mänskliga naturen, hvilken man just fördenskull beklagar, utskrattar, ringaktar eller, hvilket gemenligen sker, förbannar. Den, som vältaligast och skarpsinnigast förstår att håna människosjälens vanmakt, hålles liksom för ett gudomligt väsen. Det har likväl funnits flera utmärkta män (hvilkas arbete och flit jag har att tacka för mycket), som skrifvit mycket förträffligt om rätta sättet att lefva och gifvit de dödliga många kloka råd, men ingen har, så vidt jag vet, fastställt något om affekternas natur och krafter och hvad själen förmår göra för att behärska dem. Jag vet visserligen, att den berömde Descartes, trots sin åsikt, att själen
