skulle ha en obetingad makt öfver sina handlingar, bemödat sig att förklara de mänskliga affekterna genom deras första orsaker och på samma gång visa vägen, huru själen kan ernå ett obetingadt herravälde öfver affekterna; enligt min åsikt har han emellertid endast visat sin stora förståndsskärpa, såsom jag på annat ställe skall ådagalägga. Jag återvänder fördenskull till dem, som hellre förbanna och bele människornas affekter och handlingar än vilja begripa dem. För dem skall det sannolikt synas sällsamt, att jag vill försöka behandla människornas fel och dårskaper på geometriskt sätt och i bestämd ordning ådagalägga hvad de beklaga såsom motsägande det mänskliga förnuftet och såsom fåfängt, förvändt och rysligt. Mitt skäl härtill är följande: intet sker i naturen, som skulle kunna hänföras till ett fel hos henne. Ty naturen är alltid och öfverallt en och densamma, och hennes kraft och förmåga att handla äro desamma; d. v. s. naturens lagar och regler, i enlighet med hvilka allting sker och en gestalt öfvergår i en annan, äro öfverallt och alltid desamma. Därför kan det finnas blott ett sätt att känna en saks natur, nämligen genom naturens allmänna lagar och regler. Fördenskull följa hatets, vredens, afundens o. s. v. affekter, sedda i och för sig, af samma naturens nödvändighet och kraft som allt annat. De ha sålunda sina bestämda orsaker, genom hvilka man kan känna dem, och de ha bestämda egenskaper, hvilka äro lika värdiga vår kunskap som egenskaperna hos någon annan sak, åt hvars blotta betraktelse vi förnöja oss. Jag skall fördenskull anställa undersökningen angående affekternas natur och
