men den världshistoriska förtjänsten att först i allmänhet ha uppdagat det dramatiska människolifvet i denna betydelse tillkommer en tidigare ande. Bortom filosofien reser sig på gränsen mellan två tidsåldrar Shakespeares jättegestalt, och för hans skaldeåskådning blef det först klart, att människovärldens händelser framgå ur handlingarna, handlingarna ur lidelserna, lidelserna ur karaktärerna och karaktärerna ur tingens naturliga historiska sammanhang … Människan handlar i Shakespeares fantasi och i Spinozas filosofi som en natur, hvilken uppfyller sin lag, och lidelsen, som sätter den mänskliga kraften i rörelse och drifver den framåt, känner blott en väg, strömmens väg till fallet.“
IX.
Utgångspunkten för Spinozas lära om lidelserna
är den hos alla ting inneboende själfbevarelsedriften.
Såsom modus och sålunda i likhet med alla andra ting
länk i kausalkedjan och del af naturen, uppbjuder äfven
människan hela sin förmåga i sträfvan efter själfbevarelse
och upprätthållande såväl af sin andliga som sin
lekamliga tillvaro. Hvad som främjar denna sträfvan,
hvilken Spinoza kallar “vilja“ eller “begär“, kalla vi
godt, motsatsen ondt; alltså betingas våra föreställningar
om godt och ondt af våra begär, icke tvärtom. “Begär
är medveten sträfvan. Däraf framgår, att vi icke söka,
vilja, eftersträfva eller önska något därför att vi anse
