Sida:Dumrath Spinoza 1908.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
49

men den världshistoriska förtjänsten att först i allmänhet ha uppdagat det dramatiska människolifvet i denna betydelse tillkommer en tidigare ande. Bortom filosofien reser sig på gränsen mellan två tidsåldrar Shakespeares jättegestalt, och för hans skaldeåskådning blef det först klart, att människovärldens händelser framgå ur handlingarna, handlingarna ur lidelserna, lidelserna ur karaktärerna och karaktärerna ur tingens naturliga historiska sammanhang … Människan handlar i Shakespeares fantasi och i Spinozas filosofi som en natur, hvilken uppfyller sin lag, och lidelsen, som sätter den mänskliga kraften i rörelse och drifver den framåt, känner blott en väg, strömmens väg till fallet.“





IX.


Utgångspunkten för Spinozas lära om lidelserna är den hos alla ting inneboende själfbevarelsedriften. Såsom modus och sålunda i likhet med alla andra ting länk i kausalkedjan och del af naturen, uppbjuder äfven människan hela sin förmåga i sträfvan efter själfbevarelse och upprätthållande såväl af sin andliga som sin lekamliga tillvaro. Hvad som främjar denna sträfvan, hvilken Spinoza kallar “vilja“ eller “begär“, kalla vi godt, motsatsen ondt; alltså betingas våra föreställningar om godt och ondt af våra begär, icke tvärtom. “Begär är medveten sträfvan. Däraf framgår, att vi icke söka, vilja, eftersträfva eller önska något därför att vi anse

Spinoza.4