Sida:Dumrath Spinoza 1908.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

54

krosselsen. “De flesta människor ledas emellertid icke af förnuftet, utan af sina själfviska begär, hvarför deras handlingar också äro dåliga. Vore dessa människor lika högmodiga som de äro andligen svaga, skulle de icke frukta något, och deras ondska vore tygellös.“ För människor, hvilka lefva i de onda affekternas förvirring, äro fördenskull de nedslående förnimmelserna af fruktan, ånger, ödmjukhet o. s. v. ett välgörande motgift, som mera gagnar än skadar den vanliga människonaturen. — Vår makt är kunskapen. De affekter, som förfalska kunskapen, äro fördenskull af alla de värsta. Om vi af kärlek eller hat öfverskatta eller underskatta en annan, är vår insikt i båda fallen lika långt ifrån den riktiga uppskattningen. Och lika onda äro följderna. Om man öfverskattas af andra, då händer lätt, att man öfverskattar sig själf och spänner sin själfkänsla alltför högt. Sålunda alstrar öfverskattning öfvermodet, liksom underskattning klenmodet. Högmodet grundar sig på själföfverskattning, således på falsk själfkännedom. Båda affekterna äro förbländade, båda äro själfbedrägeri. Men själfbedrägeri är vanmakt, och vanmakt är lidelsernas herravälde öfver oss.

Som förnuftets verksamhet icke går ut på annat än sann kunskap, och vår sträfvan efter denna sanna kunskap följaktligen är vårt mål, men vårt mål är vår dygd och vår dygd vår makt, så består vår makt och vår frihet i den sanna kunskapen. Genom vår tänkande natur eftersträfva och begära vi intet annat än den klara och tydliga kunskap, som fattar tingen i deras sanna sammanhang, i deras nödvändiga ordning, d. v. s. såsom verkningar, hvilkas sista orsak är gud. Ju flera orsaker