glädjen vidgar vår tillvaro, ökar och liksom fördubblar vår makt, ty vi känna vår kraft förenad med ett annat hjälprikt väsens, som öfverensstämmer med vår natur. I sorgen känna vi oss däremot isolerade, ensamma, vanmäktiga. Alla sorgsna affekter äro sålunda af det negativa slaget, ty de minska vår makt, trycka ned vår själfkänsla och äro fördenskull aldrig goda. Fruktan är en deprimerande, sorgsen förnimmelse; hoppet är aldrig utan fruktan, ty det är alltid osäkert, om dess väntan skall uppfyllas; fördenskull äro fruktan och hopp i sig själfva icke goda. Medlidande är en smärtsam känsla och tillhör de sorgsna och vanmäktiga affekterna; det är godt så till vida som det är hjälprikt och välgörande; men att hjälpa den lidande och göra honom godt är en förnuftsenlig handling, som icke behöfver förestafvas af medlidandet; fördenskull är medlidande icke nödvändigt till välgörenhet. Såsom sorgsen affekt är medlidande ondt, såsom onödigt är det också onyttigt. Den, som insett, att allting följer af den gudomliga naturens nödvändighet och sker efter naturens eviga lagar, skall icke ömka sig öfver något. En sådan stämning föranleder lätt handlingar, hvilka sedermera visa sig vara oriktiga, och man blir lätt bedragen af falska tårar. — Dygd är makt. Affekter, som inskränka eller upphäfva maktkänslan, kunna omöjligen vara dygder, och som förnuftskunskapen gifver oss den högsta maktkänslan, kunna de vanmäktiga affekterna aldrig framgå ur denna. Fördenskull äro ödmjukhet och ånger inga dygder. Men ångern är dubbelt vanmäktig, alldenstund den till den onda handlingen, hvilken redan såsom sådan är af hämmande slag, dessutom fogar för-
