I.
Vid den nyare tidens början hade, under renässansens
skede, i den rådande åskådningen af världen
och lifvet förändringar inträdt, hvilka väsentligen skilde
sig från dem, som härskat under medeltiden och som
ännu bestämdes af kyrkans lära och den med henne
öfverensstämmande skolastiska uppfattning, som fått
sitt högsta och afslutande uttryck hos Thomas ab
Aquino, Kopernicus, Kepler och Galilei äro jämte
Francis Bacon de stora namn, till hvilka den fulla
brytningen med den gamla världsbilden knyter sig. Genom
dem grundlades nämligen hufvudsakligen den
mekaniska världsåskådningen och utbildades den på
erfarenhet och iakttagelse hvilande kunskapsläran. Jorden
blef endast en obetydlig del af solsystemet, och kring
solen såsom medelpunkten i detta röra sig jorden och
öfriga planeter. Bortom vårt solsystem finnas andra
världar i den omätliga rymden.
Då jorden sålunda upphörde att, såsom man förut föreställt sig, vara den medelpunkt, till hvilken allting hänförde sig, undergick också människans ställning i
