Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Väl gläntade det än en stund
ur rämnorna i skyn,
men sången skalf å bleknad mund
och dunkel var hans syn.
När kvällen kom, en molnfri kväll
det ljusnade — och stilla, säll,
han slocknade som dagen
vid solklart aftonbryn.
Kaplanen vaknade. — Och då
var morgon alla re’n:
därute lyste himlen blå
och snöig granens gren.
En sällsam dröm. — Han såg sig kring
på sina nötta bohagsting —
och öfver piltens vagga
novembersolen sken.
1882.
