Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
och seklets ande, dristigt fri,
tog hamn i rytm och harmoni,
båd’ slott och koja lyddes
till diktaren i Lund.
Han sjöng om bondens runosvärd
som kungadottern vann.
Han sjöng och öfver häpen värld
ett klangfullt eko hann. —
Han sjöng — och genom korens kvalm
där dallrade en framtids psalm.
En siande Esaias
hvars öga hänryckt brann.
På lifvets ljusa middagshöjd
han gripit lagern fatt,
men när i solig sommarfröjd
på blomsterbädd han satt
en mjeltsjuk svartalf bet sig fast
i hjärtat, strängaspelet brast
och det vardt natt i hågen
en dyster vanvettsnatt
.
