Sida:Efterlemnade dikter.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
115

Att mer och mer fullkomligheten nå,
bland myriader kämpa du också!
Fast frågan fåfäng är om mänskan fått
förgänglig eller oförgänglig lott!
Hvad mer? På andens vingar höj dig tryggt
I världen finnes rum för högsta flykt!»

Nu mötas vi . . . Med sol i dina spår
du nu mot Orkus’ skymning sakta går . . .
Hell dig, o gubbe! Du har brutit stråt
för mänskligheten till att gå framåt.
Du ägde rätt att säga ordet:
O, sköna ögonblick, dröj kvar!
Hvad i ditt jordelif är grundadt vordet
i tiders tider ingen ände har.

1889.