Jag törstar . . . Is . . . det bränner . . . Usle grek,
är all din läkekonst blott spel och svek? . . .
Det bränner . . . Tanken bränner dock än värre.
Fort! Gif mig lindring . . . Jag är världens herre.
Förgäfves! . . . Se, där bölja mig emot
röktunga skyar, som till män sig forma:
Germanicus jag ser . . . hans min är hot . . .
Sejanus, Drusus, alla mot mig storma . . .
Hvem kallat er? På knä inför min fot!
De lyfta togorna från sår som blöda . . .
Kan grafven ej behålla sina döda?
Mig tyckes, hur det tvinar märg och ben,
då tomma ögonhålor gapa stora . . .
Jag dräpte er . . . Ja det är sant! . . . Än se’n?
Hvem bjöd er tärningspelet då förlora?
Bort ur min åsyn! Jag vill er ej se . . .
När ändar denna vånda? . . . Ve mig, ve!» —
Och läkarn förde kalken till hans mund. —
Han drack den tom och sjönk mot bädden neder
Och se’n han legat sanslös så en stund,
han uppslog, darrande i alla leder,
sitt öga spörjande: »Ej sant, du ser
de hemska skuggorna ju icke mer?
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/127
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
