Sida:Efterlemnade dikter.djvu/128

119

---

De äro töcken blott . . . Men hur de kvälja,
när nattetid de komma, drömmens led,
det vet blott jag! . . . Kom, gubbe, sätt dig ned,
och andra ting skall cæsar dig förtälja!»

»Jag trott på människorna, äfven jag,
och litade som yngling på min stjärna;
det var en vårdröm endast för en dag,
och ruttnad såg jag snart allt väsens kärna.
Ty om jag blickade kring jordens rund
på allt hvad skönt var, såg jag maskar gnaga;
jag såg hur lögner bodde å hvar mund
och hörde äran gäckas som en saga.
Jag fann, hur honung dröp från fala ord,
som skylde feghet, uselhet och mord;
jag såg hur mänskan, vorden djurets like,
i smutsen redde sig ett himmelrike.
Hvar fanns en vän, som ej förrådt sin vän?
En broder, som ej brodermord anstiftat?
Ett vif, som ej sin make glad förgiftat?
. . . Och samma visa om och om igen!
Då vardt jag som de andra: skräck att väcka
var makt — nåväl! Jag lärde mig förskräcka.