i tjusning svepte tempel och palats
och öfversatte Polykleitos’ konst,
Praxiteles’ och Skopas’, på latin.
Här växte höga romerska cæsarer
och stora kvinnor ur den mjuka stenen.
Här blickade Antinous mot dagen,
här föddes en gång Helios och Psyche,
Olympens hela glada gudasläkt
och framför allt den Zeus, hvars pannas fåror
omfladdras af ambrosiskt tunga lockar!
I sekler sedan åkern låg i träde,
tills nya skördar mognade omsider
och Michel Angelos titaner väcktes
å marmorbäddar af den nya dagen.
. . . Då klang å nyo hornet, klang till tecken
att brakande ett klippblock sprang ur berget,
det hvita klippblock, som med fasta fjät
bredhornadt oxspann släpade å vägen
i djupa hjulspår ned mot hamnens kaj.
»Den störste konstnärs ande kan ej finna
hvad icke marmorblocket i sig bär;
och blott den hand, som lydde denne ande,
kan blotta stenens dolda hemlighet.»
. . . Så sade mästarn Michel Angelo.
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/144
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
