Han såg den unge jättedödarn David
i marmorn sofva, och hans mejsel sprängde
det tunga höljet . . . Och på Giulios graf,
den store Giulios, ställde han Guds moder
med rynkad panna, vred, som harmades
hon på den dödlige, som väckte henne
att bjuda bröstet åt sin smärtas barn.
Här trädde Lea fram och Rachel. Kraftfull
ur stenen reste Moses sig med harm
kring munnen. Mediceer ödmjukt tiggde
odödlighet af Michel Angelo.
Han tänkarn skapade och fältherrn äfven,
de båda bröderna Lorenz och Giulio.
Ur kyska marmorhöljet knappast löst,
stod Dagen upp med Natten vid sin sida,
din helga vredes tvenne skymningsbarn,
som slängde knotande det ädlas höghet
i synen på en fadd och liten värld.
Sof ut, du väldige! Den blida konsten,
det blida hjärtat äger ock sin rätt;
din harm förlåte oss, om skönhetsanden
de former stadgar, dem du djärft bröt ned.
Tungt är att vittna på din graf . . . Men minns,
Carrara äger äfven andra namn,
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/145
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
