Canova, förr af alla blindt förgudad
och nu i samma blindhet opåaktad,
Rauch, Flaxman, Thorvaldsen . . . Ej kämpe finnes,
som re’n i denna värld sin lager vinner.
Först döden flätar honom kransen; tiden
förjagar dimmorna som skymde blicken.
Men ack, hur mången konstnär har i irring
utur din klippa slagit falska former!
Mot dolda sprickor ofta mejseln slant,
och mycket uppstod här på skönhet blottadt.
Men dock, det låga sjunka skall i glömska
och skönhet stråla evigt kring ditt namn.
Hvad bär du än för under i ditt sköte,
i dessa djup, där Dante ännu sofver,
som Michel Angelos beundran såg,
men ej förmådde väcka? Hvilken framtid
är här förborgad? Skall hon stråla månne
i skönhets kransar, rikare än dem,
som Romas och Firenzes kyssar väckte?
När kommer dag, då hon ur grafven står?
Då »handen lydig under andens makt»
det ädla mejslar ut ur skrofligt hölje?
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/146
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
1884.
