Sida:Efterlemnade dikter.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
166


V.

Åt solen en krans, af sjufald glans,
        af regnstänk jag samman böjer. —
Men stjärnan blir blek, när i rasande lek
        stormen min fana höjer.
Vulkanernas glöd, flämta i nöd,
        när vred jag i kratrarne flåsar;
jag stryker tung öfver hedens ljung
        och snuddar vid fjäll och åsar. —
Min äreport, se’n jag fienden förgjort
        — jordandarnas trotsiga skara —
den restes min makt, i skinande prakt
        af strålar tusende klara —
och på sferernas sång, gång på gång
        meteorer i flammor svara.