Sida:Efterlemnade dikter.djvu/175

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
166


V.

Åt solen en krans, af sjufald glans,
        af regnstänk jag samman böjer. —
Men stjärnan blir blek, när i rasande lek
        stormen min fana höjer.
Vulkanernas glöd, flämta i nöd,
        när vred jag i kratrarne flåsar;
jag stryker tung öfver hedens ljung
        och snuddar vid fjäll och åsar. —
Min äreport, se’n jag fienden förgjort
        — jordandarnas trotsiga skara —
den restes min makt, i skinande prakt
        af strålar tusende klara —
och på sferernas sång, gång på gång
        meteorer i flammor svara.