Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
I sölfklar en dräkt, för midnattens fläkt
hon låter sin slöja falla
från ännet hän, den tärna vän,
som människor månen kalla; —
och där hon går, med sväfvande spår,
som endast englarna ana,
genom skira skyn, med undrande syn
efter henne stjärnorna spana.
Och jag ler af fröjd, när i blånande höjd
i tallös klarhet de tindra;
och dädan jag styr — skuggan flyr,
hvars dunkel strålarna hindra,
och haf och land, och skogar och strand
i månsken och stjärnljus glindra.
