Sida:Efterlemnade dikter.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
170

och kejsarfanan svajar stolt
från tornets högsta höjd,
där nyss jag henne fästa fick
i segerrusig fröjd!» —

I kejsarns öga sken en blixt,
men när sekunden gått,
hans blick örninnans vardt, som ser
sin unges baneskott.
»Men du är sårad?» — »Sårad . . . nej»;
hans kind nu brann i glöd,
och dignande vid kejsarns fot
han hviskade: »nej . . . död!»

1889.