Sida:Efterlemnade dikter.djvu/18

9

---

Jag skådade på staden vid min fot,
hvars spiror höjde sig mot ljusnad himmel.
Mig tycktes stämmor ljödo mig emot
igenom gatorna och torgens vimmel
med bud och hälsning från de skumma vrår,
dit solens skimmer endast glimtvis når.
Det tycktes mig att ur de trånga gränder
i ångest höjdes späda barnahänder
med bön om räddning ifrån last och nöd,
en bön som klagande mot skyn sig höjde
från vilsne bröder, öfvergifne, böjde,
en halft förtviflad, snyftande, om bröd.
Det tycktes mig jag ekon kunde höra
af tysta frågor från de djupa led:
»om icke vi, som mödans slägga föra,
om icke vi, som äfven draga med,
när trumman kallar skarorna till striden,
om vi ej äfven någon gång i tiden
fullmyndiga få rösta vi också
om fosterlandets välfärd, vi, de små?»
och ekon ock af stämmorna som skria
sitt hänsynslösa, rasande: »gif akt,
ty timman slagit och med vuxen makt
vi resa oss, att hämnande befria
vår fot från blacken som i tusen år
och åter tusen länkat våra spår!»