Sida:Efterlemnade dikter.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
29


Det var den mannen på hvars stämmas bud,
som dånade ock neder hit till skären,
de svenske männen drogo krigsmansskrud
och ordnade sig tätt vid trummans ljud
och laddade de blänkande gevären,
att resa sig för frihet, rätt och lag,
ett folk i vapen, om så kräfts en dag.

Det kräfdes ej och har ej kräfts tills nu;
och tider gått och släktena försvunnit,
men tanken lefver; både jag och du
vi lyssna till dess maningsrop ännu,
som dristigt smattrande vårt öra hunnit,
om ock vi drömma om en bättre tid,
då svärden bräckts i folkets sista strid.

Men det som stort har tänkts ej vissnar bort,
det träder fram i nya, bättre former.
Det tynar af, men frodas inom kort;
och man är säkert ej af sämre sort
fastän man skjuter utan uniformer . . .
Det gäller säkert öga, kyligt blod,
så hinner nog mot målet vingadt lod.