Hans tanke var att utan bjäfs och ståt
hvar Sveriges son sin moder skulle skydda;
när ofreds-vårdkas flammar vidt utåt
med bajonetter vakta välkänd stråt,
som leder bort till låg, men egen hydda.
Det var hans tanke, var hans lifsidé . . .
Gif akt! Ibland oss nu vi honom se!
O! unnades hans skugga dock en röst,
som nådde öfver hela landet vida,
som kunde värma upp de ungas bröst
och jaga hän den frostigt kalla höst,
som höres uti tusen stämmor kvida!
Ty i de ungas sinnen är det kallt —
och sol vi tarfva, värme framför allt!
Och värme lyste utur diktarns blick,
som äfven kunde flamma när det gällde.
En folktribun i later och i skick
i hänförd kraft till striden djärf han gick,
och murken fördom han till marken fällde;
han ljungade, han ljungade och slog,
men än i kampen varmt hans öga log . . .
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/39
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
