förlorad. Förgäfves skall han till sin ursäkt åberopa Guds åt menniskomas stamfader gifna privilegium att nämna hvar sak vid sitt namn. Förgäfves skall han demonstrera, att tankar, som rusta sig till fejd, behöfva ridstöflar, men icke dansskor. Förgäfves skall han anföra respektabla och respekterade mäns exempel, såsom Luthers. Förgäfves skall han ropa: “Sybariter! er ömtålighet härflyter ej ur sedlighet, men ur brist derpå. Veten, att en frisk hand kan kramas, men en svullen icke ens vidröras utan smärta. Veten, Sybariter! att om I fortlöpen på samma väg, som hittills, skolen I slutligen ej våga nämna ert eget hår; ty håret sammanhänger med hufvudet, hufvudet med halsen, halsen med ryggen, och ryggen med något, som icke far nämnas.“ Kort sagdt, karlen må kämpa aldrig så käckt, han förlorar ändå processen, och detta med rätta. Hvarför ville han ej motsvara en bildad allmänhets anspråk? Hvar- för kunde han ej nyttja benkläder i stället för byxor och visa sin civilisation?
Tro icke, min vän! att mitt skämt åsyftar ett försvar för grofheten och pöbelspråket. Långt derifrån. Men jag påstår, att undvikandet af låga talesätt endast är hyckleri, så länge en låg sinnesstämning ännu anfäktar den talande. Bedjom Gud bevara oss för en låg sinnesstämning och det låga språket skall falla bort af sig sjelf.
Den läsande allmänhetens andra regel, hvaremot publicisten må akta sig att synda, lyder så här: “du skall hålla dig till sak, och icke till person.“ Tages denna regel i sin strängaste mening, måste man gissla tjufnaden och låta tjufven gå. Det förra faller sig nog svårt, det senare nog hårdt. Vi måste derför förklara regeln på ett sådant sätt, att tillämpningen deraf ej varder omöjlig i den konkreta verld, hvars innebyggare vi äro. Månne regeln i sjelfva verket innebär någon annan befallning än den, att strängt skilja mellan mannens offentliga handlingar och hans enskilda? Månne den innebär något annat förbud än det, att ej öfverskrida familjlifvets helgade tröskel? Jag, för min del, besvarar dessa frågor med nej.
Ännu ett tredje anspråk från allmänhetens sida, men hvilket hon likväl är för blygsam att uttala som regel, torde äfven böra tagas i betraktande. Hvarje läsare vill i en tidning se sina egna åsigter uppträda, men naturligtvis i förskönade och förklarade skepnader. Per vill se en
