så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.
Hej! nu äro vi saliga! — ropade Kråkvinkelsboarna; — och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja till och med på tre. Äfven jag var särdeles belåten. Men ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger i betydelsen af ordet får. Jag trodde mig hafva märkt ett skimmer af smålöje på den gode Gudens läppar, då han uttalade ordet. År jag då verkligen ett får? — frågade jag mig sjelf; och min egenkärlek, den kanaljen, svarade högljudt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blef egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur djupet af min varelse, i början otydligt — men slutligen kunde jag helt tydligt urskilja det ordet — bä. Det var rösten af en liten, helt liten lamunge, som bräkte ur djupet af min varelse. — Jaså — sade jag då — jag ser, att det eger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma hopp-lustigt-humör, som de öfriga Kråkvinkelsboarna.
Men en fans ändå, som icke var glad. Det var hin håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent af befolkningen och hade tagit med sig en säck, hvari på sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på hans andel. Hm! — tänkte jag vid mig sjelf — att vara en sådan fähund, som han är, har ändå hin håle bra måttliga anspråk. Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blef han öfvermåttan bedröfvad. Hufvudet sänkte sig mot bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle få domprosten Y[1]; aldrig kunde jag misstänka, att jag till och med skulle gå miste om honom.
“Titulus kan,“ sade jag och vände mig till hin håle, “alls icke hafva några giltiga skäl för de anspråk, som titulus gör på domprosten Y.“
“Det vore fan,“ sade hin håle.
“Och hvilka skulle dessa skäl vara,“ frågade jag
“Till att börja med, så är han en jesuit,“ sade hin håle.
“Ingalunda!“ sade jag. “Jesuiter finnas icke mera; och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade
- ↑ Här gäller samma anmärkning som vid X.
