blir angripen — och ske Gnds vilje! Angripes jag med en estetisk värja eller sabel, skall jag stanna och fäkta och ingalunda räkna för skam att falla. Sker angreppet åter med den politiska harskramlan, ett vapen som nästan allmänt nyttjas af publicisterna nu för tiden och som så förträffligt passar i mångens hand, må man ursäkta mig, att jag täpper öronen till och flyr från tornérbanan.
Stockholm den 1 maj 1848.
P.
P. S. till vännerna i Östergötland. — Käre bröder! Jag vill för eder ingalunda fördölja, att vi häruppe i hufvudstaden en lång tid skrifvit Lind[1] med stora bokstäfver och Gud med små, samt att allt annat gått i proportion derefter — riksdagen inberäknad, om hvilken jag framdeles ej skall underlåta att uttala mina menlösa tankar.
Densamme.
Första brefvet.
Min vän!
Den resebeskrifning, jag lofvat dig, i vedergällning för den, du gifvit mig, kryper nu ändtligen fram ur sitt äggskal. Haf undseende med den arma kycklingen och fordra ej, att han skall vara en örn eller en näktergal. Han måste ju brås på den fogel, han härstammar ifrån.
Till saken!
Hösten 1888 stiftades i Linköping af några dels unga, dels ännu ej lastgamla män, bland hvilka funnos flera än en sångare, sällskapet “Orfei vänner“. Sällskapets ändamål var att sjunga Bellman och höra honom sjungas. Att dervid vankades ett godt accompagnement af punsch och af musikaliska instrumenter, torde väl knappast behöfva nämnas.
- ↑ Jenny Lind, hemkommen från utlandet, var vid denna tid föremål för ständiga hyllningar. Utg.
