Tack, fader nämndeman! svarade jag och svängde
mig upp i vagnen. Den sattes i gång och bonden, hvars
bondambition kräfde, att jag skulle få åka “hederligt“,
d. v. s. fort, sparade ej piskan. Men antingen hade hästen
ingen hästambition, eller också föraktade han fjäsk. Nog
af, han ville ej öka sin gång, ehuru han fick rapp på rapp.
Denna kollision mellan djuret och dess egare slutades dock
så, som kollisioner vanligen slutas, eller — annorlunda
sagdt — i enlighet med den mäktigare partens vilja: hästen
afstod omsider från solunk och beqvämde sig till traf. Vi
skulle således inom tio minuters förlopp hafva hunnit fram
till Malforss, derest vi ej blifvit sinkade en stund vid
kanalbron, hvilken, då vi dit ankommo, var uppvindad, emedan
en skuta höll på att passera.
Att bonden och jag konverserade under vägen, kan du nog föreställa dig; äfvensom att konversationen var sådan, som våra konversationer i allmänhet äro. Skulle du vilja förvärfva dig en “intellektuel åskådning“ af dem, så se med uppmärksamhet på Fig. 1. Hvilka krumbugter, hvilka afsprång ifrån det ursprungliga ämnet![1] För att göra det oregelmässiga, som hör till karakteren af en konversation, ännu mer i ögonen fallande medelst kontrasten, har jag bifogat två andra figurer: den ena, Fig. 2, föreställande en Euklidisk demonstration — se huru rakt den går! —
- ↑ Men jag tycker ändå, att figuren har för mycket sammanhang till att föreställa en konversation. Sättarens anm.
