behandlades vårdslöst och upplöstes i persifflage. Ett af Aftonbladets första nummer innehåller dess program för den literära kritik, som skulle komma att utöfvas i tidningen. Det heter deri bland annat:
“En sund kritik, en kritik ur höga synpunkter, efter stora principer, höjer sig till rangen af vetenskap. Den måste då vara fullt medveten af sitt ändamål, klar och motiverad, måste känna konstens väsen och betydelse i allmänhet och särskildt uppfatta hvarje konstverk såsom ett helt för sig, förstå dess karakter och inse dess syftning. Kritiken efter mönster liksom går baklänges; den lefver för och i det förflutna. Hvad ett arbete är i och för sig sjelf, är en sak hvarmed denna kritik icke befattar sig: den säger endast hurudant detta arbete skulle varit, om det blifvit författadt af den eller den berömde författaren eller efter hans “godkända“ föresyn. Den låter sålunda sällan något verk vara hvad det är, syfta dit det vill och gälla hvad det kan. En författares namn är för den samma ofta mer än hans verk.“
Nybörjande förmågor blefvo, då de verkligen gjort sig förtjenta deraf, på allt sätt omhuldade i Aftonbladet, dels genom välvilliga recensioner, såsom af Fredrika Bremers förstlingsarbeten, dels genom intagning af goda poetiska alster af förut okända storheter, t. ex. Sehlstedt, hvars “Norrländingens hemlängtan“ finnes tryckt i Aftonbladet 1833.
En stackars obskur dramaturg hade under titeln “Eolsharpan“ utsändt en samling missfoster, hvilka blefvo förskräckligt åtgångna i Aftonbladet. Men vid sidan af hvad denne tagit ur egen fatabur, hade han äfven stulit åtskilligt från Nicander och Ling, och det lustiga i Aftonbladsrecensionen är, att detta tjufgods blir icke endast konfiskeradt, utan sedermera, till stort men för de ursprungliga författarne, i enskildheter undersökt af recensenten. Det är icke så mycket prålaren med lånta fjädrar, som här får sitta emellan, utan fast mera Ling och Nicander bli med mycken qvickhet hudstrukna.
Det är egentligen i kyssar — anmärkes det — som Meanders frikostighet består; Alrik och Hulda (i Runesvärdet) gifva hvarandra vid deras afsked omkring ett halft dussin af olika sorter såsom lågande kyssar, heta kyssar o. s. v.
