Som jag nu står i begrepp att företaga en ny resa —
nämligen kring Linköpings gator, arm i arm med förbemälte
universitetsvän — är tiden inne att sluta beskrifningen på
denna. — Lef väl, min bäste W. von Brann. Måtte du alltid
florera! Måtte din skugga bli allt längre och längre —
äfvensom något smalare! Måtte din lyra ljuda af allt renare
och gladare toner! Men då du spelar derpå, så glöm ej
att vända ryggen åt allmänheten; ty ser du det platta
bifallsgrinet, så blir du rasande och krossar — för att nyttja
ett uttryck af vår aflidne vän Vitalis — “lyran mot berget
Parnassus med samma känslor, som fordomdags Moses,
Herrans tjenare, dängde sina lagtaflor i Sinai berg.“
Lef väl och glöm mig ej!
Anteckningar om en resa till Norrköping och hem igen[1].
Klockan sju på morgonen afreste jag från Linköping, utan saknad, det skall Gud veta. Anländ till tullen, vände jag mig om i vagnen, utsträckte min hand och sade: “Farväl, du älskliga stad! ho är den enfaldige, som ej önskar vara döf, då han hör dig, och blind, då han ser dig?“
Det afskedstal, jag ville hålla till Linköpings ära, hade nog blifvit längre, derest skjutsgossen ej hade gifvit hästen ett rapp och dymedelst satt denne i stark rörelse, som åter satte vagnen i stark rörelse, till hvars natur det hörde, att emellanåt göra gupp — gupp — gupp, hvilket är ganska hinderligt i orationsväg.
Trakten mellan Linköping och Kumla liknar ett plagg, sammanfogadt af olika sorter kläde: än har man slätt, än
- ↑ Ur Östgöta gazetten 1854, n:r 17 och 18. Till och med n:r 16 trycktes bladet i Linköping, hos Ridderstad, men n:r 17—19 äro tryckta i Norrköping; att ombesörja detta, tyckes sålunda varit resans mål. N:r 19 afslutas med dessa ord: »Från Linköping berättas, att redaktören af Gazetten skall vara betänkligt sjuk.» Ett par veckor derefter tillhörde Palmær ej mera de lefvande.
