Skjutsbonden, som jag fick vid Brinck, var en ung fyr, färdig att träda ur den mognade ynglingaåldern in i mannaåldern. På hans anlete tycktes mig med frimodiga drag stå tecknad förhoppningen, att från de på framtidens bana sig resande ärestänger nedplocka, icke blott ett nämndemansdiplom, utan äfven en riksdagsfullmakt. Hans häst var lika kry, som han, hvadan det led undan, och snart mötte vi en militär, som satt och halfsof i sitt åkdon. Detta gaf min skjutsbonde anledning att öppna sin språklåda och fråga; hvarför är icke vårt krigsfolk någonsin ute och slåss med fienden, liksom allt annat krigsfolk i verlden?
Jag svarade: emedan Sverige ej har eller på länge haft några fiender.
Nå då, sade bonden och skrattade, är ju vårt krigsfolk lika gagnlöst, som kakelugnar vid midsommarstiden.
Alldeles icke, svarade jag. Militären har icke blott till ändamål att värna landet mot yttre fiender, utan äfven att upprätthålla den inre ordningen, d. v . s. det statsskick, som nu lyckliggör alla goda och trogna själar. När de, som mycket arbeta och hafva intet att äta, samka sorl omkring dem, som intet arbeta och hafva mycket att äta, så skickar öfverheten ett regemente och låter allernådigt skjuta ihjäl de förre. Sådant kallas att upprätthålla den inre ordningen. Och något annat gagn af vår armé lära vi ej heller hafva under nuvarande konstellationer att förvänta. Derför gör en svensk man klokast, då han om svenska arméen tänker som Telgeboarna för hundra år sedan tänkte om sin galge. Östhammarsboarna ville låna denna, men Telgeboarna svarade och sade: nehej! vi hafva bygt vår galge för oss och våra barn, men ej för andra. Likaså bör en svensk man, som hör omtalas, att England och Frankrike önska få Sveriges hjelp till Rysslands tuktande, tänka: nehej! vi underhålla vår armé för att skjuta ihjäl oss och våra barn, men alldeles icke för att skjuta ryssar och kossacker.
Skjutsbonden grinade försmädligt och tog sig en pris snus.
Vi foro förbi den vackra gården Klinga. Åsynen deraf förde tankarne på mannen, som nyligen egde den, men nu lemnat den åt sina arfvingar. Fabrikören John Swartz var en af de anseddare männen i Östergötland och den anseddaste i Norrköping. Och detta var icke underligt;
