Hoppa till innehållet

Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
195
färd till hufvudstaden.

få, aflöfvade pilar stodo vid landsvägen här och der, liksom upp- och nedvända qvastar, och syntes vilja bortsopa molnen; men de nådde ej upp, och jag tänkte på våra patrioter, deras ringa antal, otillräckliga krafter och felslagna förhoppningar. Höstvinden susade sorgset och den lät i mina öron, som en suck ur det fängelse, der frihetens genius försmäktar.

Skjutsbonden, som jag fick vid sista hästombytet, var särdeles språksam i politiken. Bland annat sade han: om våra skatter, så tunga de än äro, användes till förnuftiga ändamål, så ginge det väl an. “Ja“, svarade jag, “då ginge det väl an!“

Strax på eftermiddagen ankom jag till Norrköping.

Af stadens märkvärdigheter hade jag ingen osedd, mer än Karl Johans staty, hvilken, sedan mitt sista besök derstädes, blifvit upprest på Saltängstorget. Som du vet gjorde bemälte konung den 8 mars 1844 svenska nationen en stor tjenst, så stor, att aldrig en monark gjort sitt folk en större[1]. Af tacksamhet hade hvarje stad i Sverige bort resa honom en ärestod; men hittills har endast Norrköping presterat en sådan. Om Norrköping gjort det af den orsak, jag nyss angifvit, eller af mera privata skäl, må lemnas derhän. Nog af, nu står den kolossala bronsbilden der, och den pryder sin plats. Frågar du mig, hvad den är värd, så svarar jag: den är värd att ses. Der finnes mångfald och symmetri på samma gång och — hvad mera är — en harmonisk förening af rörelse och hvila.

Men kanske du — högtärade Petter! — när du frågar, hvad statyen är värd, blott menar hvad den kostar; och derpå kan jag ej svara dig. Vänd dig — Petter! — till en mera “praktisk man“, än jag är.

Visst en hel timme gick jag på Saltängstorget och tittade. För öfrigt sysselsatte jag mig, under min vistelse i Norrköping, med att äta, dricka och sofva. “Man bör sköta sin kropp“ — har en Upsala-teolog sagt — “ty allt annat är förgängligt“.

Följande dagen, tidigt om morgonen, afgick jag på ångbåten till Stockholm. I böljan såg den ene passageraren icke den andre; ty det var kolmörkt. Men omsider

  1. Som läsaren torde erinra sig, var nämnda datum Karl Johans dödsdag. Utg.