— o konung! — skölja stränderna af ett landrike, som heter Sverige. Det bebos af fyra särskilda nationer, adelsmän, prester, borgare och bönder, hvilka allesamman styras af en gemensam konung. Dock hafva ej dessa nationer hvar sitt område, utan de bo blandade med hvarandra, huller om buller. De två förstnämnda nationerna besitta stora privilegier. De två senare deremot hafva små eller inga; men de framträda allt mera öppet och yrka allt mera högljudt, att alla privilegier skola afskaffas. Och det göra de medelst sina frispråkiga riksdagsmän. Genom dem har luften blifvit förpestad med munväder; luften har smittat vattnet och vattnet har smittat aborrarna. Tror icke äfven du, o konung, att så förhåller sig?“
Konung Tjaffs nickade.
“Men,“ fortforo gäddorna, “när den vise utrönt orsaken till det onda, har han ej ännu fullbordat hela sitt värf. Han måste äfven uppfinna botemedel deremot.“
Konung Tjaffs lade venstra pekfingret på näsan och sade: “hm!“
“O konung!“ sade gäddorna, “vi tro oss redan hafva uppfunnit botemedlen. Till en början böra borgares och bönders så kallade riksdagsmän dränkas. Äro de väl dränkta, lära de ej mera kunna prata om frihet och jemnlikhet, ej mera förpesta luften med munväder. Blir luften ej mera smittad, smittas ej mera vattnet, ej heller de fiskar, som hittills kunnat motstå revolutionsfebern. Är icke du, o konung, af samma tanke?“
Konung Tjaffs nickade.
“Men,“ fortforo gäddorna, “antagom, att riksdagsmännen verkligen blifva dränkta; oss återstår dock den frågan: hur skola aborrarna återföras till känsla af sin pligt?“
Konung Tjaffs lade venstra pekfingret på näsan och sade: “hm!“
“Vi hafva,“ sade gäddorna, “äfven funnit ett svar på denna fråga. Bäst är, att vi låna en professor af den stackars kungen i Sverige.“
“Hvem säger “stackars“, när man talar om en kung?“ utropade konung Tjaffs och hviftade.
“Förlåt oss, o konung!“ svarade gäddorna, “förlåt oss vårt uttryck. Det var visserligen opassande, men icke illa menadt, och vi förleddes, till att nyttja det, endast af
