förut, 2:o att min position på soffan var särdeles beqväm och förledande, samt 3:o att de skönaste valmoångor doftade ur hvarje rad, som jag läste.
Då jag vaknade, hade det redan mörknat. Fördenskull fann jag för godt att tända ljuset. Sedan såg jag på klockan, som visade tio minuter öfver sex. Min sömn hade således räckt bra länge; men jag ångrade ej den tid, som dertill blifvit använd; ty jag kände mig nu helt kry och rask och hade fullt skäl att instämma med Sancho Panza i hans påstående, att den, som först uppfann konsten att sofva, måste hafva varit en mycket förståndig karl.
Derpå tog jag hatt och kappa och begaf mig till Börsen der, efter hvad jag hört, borgarståndet skulle hafva sin klubb. Hvarföre skulle jag ej visa mina herrar kamrater den uppmärksamheten att söka deras bekantskap så fort, som möjligt var?
Och så ankom jag till klubben.
Ehuru samlingen der var temligen talrik, var dock konversationen nästan mindre än enstafvig. Af den bekantskap, som jag hade i sigte, tycktes således vilja bli ingenting. Men “vir tenax propositi“ släpper ej sitt tag så lätt. Jag hade i min ungdom läst Lavaters skrifter och fann nu för godt att, i brist på andra medel, gå och observera de närvarande herrarnes fysionomier. Resultaterna blefvo i allmänhet tillfredsställande. Väl varsnade jag ej några “tänkande tinningar“, men deremot två par “beslutsamma ögonbryn“, fem “ädla näsor“ och en hel hop “vältaliga läppar“ eller sådana, som vitna om mycken förmåga att tala, en rätt vacker egenskap, hvilken dock stundom lärer vara synonym med mycken oförmåga att hålla munnen. I de flesta pannor stod “beskedlighets-linien“ synbart tecknad.
På det ena af borden fanns en lista öfver ståndets ledamöter, hvilken jag äfvenledes företog mig att studera, och jag stötte deri på ojemförligt flera köpmän, än handtverkare. Här ser ut — mumlade jag då — som skulle konsten att göra lagar stå i ett oupplösligt sammanhang med konsten att göra strutar. Detta mummel var högst förgripligt och jag borde för detsamma få “hundsnus“, hvilket jag också fick. Nota bene, jag tog det sjelfmant ur en liten trähund, som låg der på bordet, apterad till
