Hoppa till innehållet

Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
10
lefnadsteckning.

tankar derom. Skalden har förnedrat sin stora talang till ordentliga skällsord om en politisk trosbekännelse, som, om han ej delar den, likväl tillhör en stor mängd personer, dem han ej kan neka bildning, nit och ärlighet.“

Det skämtsamma svar, som äfven följde, blef det på en gång kanske qvickaste och giftigaste hela vår polemiska literatur har att uppvisa: Palmærs fyra bref till Svenska Minerva. Äfven med hågkomst af att Tegnér var den som gjort utmaningen, kan man icke annat än finna att Palmær verkligen hade skäl till den afbön, han några år senare gjorde i Östgöta korrespondenten för sina grofva uttalanden mot Sveriges erkändt störste och mest nationele skald. Dock finnas anledningar, att icke anse denna syndabekännelse såsom särdeles uppriktig. Helt kort efter det Palmær gjort denna ursäkt, har han nämligen i sin tidning en bitande sarkasm om Tegnérs poem “Georg Adlersparres skugga till svenska folket“, hvari skalden med fördubblad skärpa och med tydlig hänsyftning på Aftonbladet uttalar sig om det liberala partiet i landet. Palmær säger nämligen, att då han såg huru detta poem passerade genom hela svenska pressen, så blef han lifligt påmint om, huruledes Münchhausens fläskbit gick ur anka i anka.

I alla händelser är sjelfva aktstycket, de Palmærska brefven, af den märklighet, att det icke gerna kan förgätas i literaturhistorien. Det är ju ett oomtvisteligt faktum, att Tegnér gjorde hvad redan Horatius förklarar tillåtligt, nämligen lån ifrån andra författare, utan att hvarje gång använda citationstecken. Om vi blott förvalta dem väl, bli de enligt den horatianska regeln vår välfångna egendom. Exempelvis har Tegnér i “Axel“ lånat sin allukution till kärleken från Byron, och det vore väl för öfrigt orimligt begärdt, om alla tankar och bilder hos en skald skulle vara nya. Imellertid är detta ett område, der en beläst satiriker kan med framgång taga lagrarna från ett hufvud och sätta dem på ett annat, och Palmær gör onekligen i detta som i andra fall flera anmärkningar, hvilka ännu ej förlorat sin udd, då han rad för rad ironiskt granskar de ord, med hvilka Tegnér i sitt svar på Agardhs inträdestal utslungade en brandfackla som i denna stridslystna tid nödvändigt skulle komma olycka åstad. Också må det hågkommas, att Palmær gaf sin ironiska åder fritt lopp blott i afseende på de rader i Tegnérs poem, som angrepo den