samtligen, och hvar och en i synnerhet, med all kunglig nåd och ynnest städse välbevågen.“
Öfver detta löfte kunde jag ej annat än bli förbålt glad. De andra blefvo utan tvifvel så med; och sannolikt skall det lända oss allesamman till mycket gagn i lifvet och tröst i döden.
När konungen slutat att tala, framträdde en af hans ministrar för att uppläsa den nådiga propositionen om statsverkets tillstånd och behof. Stämman var otydlig och jag kunde ej fatta propositionens innehåll, hvadan du, till en början, måste åtnöja dig med notisen, att den var “nådig“. Skulle jag framdeles finna den ega äfven andra goda egenskaper, skall jag ej underlåta att derom underrätta dig.
Medan uppläsningen gick för sig, förföll jag i den oss allom välbekanta drömskhet, då de yttre sinnena till mer än hälften förseglas, och föreställningar, formlösa, som skyarna på firmamentet, genomtåga själen. Vanligtvis heter det då, att man “sitter och tänker“; men fan heller! — man tänker icke alls. Ur denna min dvala — ty bättre namn förtjenar den icke — väcktes jag först af de bortgående kamraternas buller. Plenum plenorum hade upphört, och jag bröt upp, liksom de andra.
Våra vägar gingo åt skilda håll, men dock till samma mål, middagsmålet. Mitt intog jag på en anspråkslös källare på lilla Nygatan.
När jag var färdig dermed och stod i begrepp att gå hem, ankommo några ledamöter af bondeståndet, hvilkas bekantskap jag haft tillfälle att göra. De slogo sig ned vid ett bord, reqvirerade punsch och inbjödo mig att deltaga.
“Hvad tusan!“ sade den ene bonden, när vi smuttat ur första glaset, “spisar inte herrn på kungliga slottet i dag? Nykomlingar äro ju alltid sjelfskrifna.“
“Visserligen,“ sade jag, “visade mig ståndet den äran och utsåg mig till en af de tjugofyra “befalda“; men jag undanbad mig.“
“Det var en förhastelse,“ sade bonden. “Herrn skall veta, att det går hederligt till på slottet — åtminstone vid stora högtidligheter. Der vankas både läcker mat och goda viner.“
“Det gamla, svenska bränvinsbordet lärer dock saknas der,“ svarade jag.